Den 4 april var vi ett gäng som styrde kosan mot Ekebergs Gård utanför Mörrum, för att prova på att valla får med våra hundar. Det var Anna med Evita, Per och hans fru med Edit, Susanna med Zingle, Åsa med ToBe, jag med Mathilda, Cissi och hennes man med Elton och Ann-Sophie med Silaz och Mira. De tre sista hundarna var inte av vanlig collieras utan av den mycket ovanliga varianten "krullhårig bergscollie". Det finns bara ett fåtal exemplar av denna variant, men vi kanske få se flera i framtiden.

När vi kom till Ekeberg så blev vi utskällda av två stora kauksiska ovtjarkor, en ras som är ordenligt på tapeten just nu och det har varit program på tv:n och reportage i tidningarna om denna ras. Jag vill bara påpeka att man inte ska tro allt man ser på tv:n eller läser i tidningarna. Det är sällan hela sanningen. Denna ras har mycket stora vaktegenskaper och den är avlad för att klara sig själv när den vaktar hjordarna mot varg och björn. Ovtjarkorna kan naturligtvis visa aggressivitet precis som vilken annan ras som helst.

Vi hade förmånen att få träffa två av gårdens ovtjarkor, Lillebror, en 14 veckors valp som var större än våra collietikar och naturligtvis så charmig som bara en valp kan vara. En riktig sötnos som man har svårt att tro ska bli en stor och rejäl vakthund. Jag kan lova att han kommer att bli stor!
Tiken hette Myra och var drygt ett år gammal. Hon kom in när vi hade ätit lunch och hälsade på oss allihop precis som vilken hund som helst och hon ville gärna bli kliad på magen.

Nästa hund var Silaz, av samma ras som Elton, och även han visste hur det skulle gå till. Silaz var bara 9 månader, så vad ska det bli av honom?

Edits syster, Evita, for in i fållan med en faslig fart och tyckte att detta var livet, men så kom hon på sig och man riktigt såg att hon verkligen undrade om fick göra så. Med uppmuntran från matte och Calle, insåg hon att det faktiskt var ok.

ToBe släpptes in till fåren och fattade genast vad han skulle göra! Jag tror att vi alla tappade hakorna en stund, för det hade nog ingen av oss väntat sig. Man såg hur stolt han var och han kände sig säkert som en riktig vallhund.

Så var det då till slut Mathildas tur och nu kände vi pressen eftersom hon och ToBe är syskon. Hmmmm…… Mathilda släpptes in i fållan medan matte stod kvar utanför men så tyckte hon inte att vi kunde ha det, så matte fick också gå in i fållan. Det var bara det som behövdes och sedan började även Mathilda att göra det hon skulle. Gissa om man blir lite stolt när man ser sin hund hantera fåren som en vallhund trots att hon bara har sett får en gång tidigare och då var hon bara valp.

 
När alla hundar hade fått prova en första gång, var det dags för andra omgången. De krullhåriga hade inte tappat något i sin energi, tvärtom. Colliesarna däremot var aningen segare helt enkelt pga att de var trötta. Edits och Evitas ägare fick kämpa lite mer den här gången men snart var hundarna i full gång. Zingle tyckte nog att en andra omgång var lite onödig. Han hade ju redan visat vad han kunde så varför skulle han behöva visa det igen?? Mathilda skickades in i fållan för att försöka få fart på Zingle men han tyckte att hon gott kunde valla själv och det hade hon inget emot. ToBe var lika duktig andra gången och den hunden verkar vara född till vallhund. Hela tiden på alerten och full koll på tackorna. Det var härligt att se!

När andra omgången var klar så var det dags för mat!! Det bjöds på chili con carne och det har nog aldrig smakat så gott. Our complements to the chief! Medan vi njöt av maten och pratade vallning fick hundarna, och även fåren, en välbehövlig vila.

Mätta och belåtna gick vi åter ner till fårfållan där solen stekte och Mörrumsån blänkte så vackert i solskenet. Bara det var ett stort nöje i sig.
Hundarna var mycket förväntansfulla när de fick se fåren igen och fåren suckade: Jaha, så var det dag för de där gröngölingarna igen…..

De krullhåriga bergscolliesarna hade laddat ordentligt under middagen och de äntrade fållan med väldig entusiasm. Härligt att se dessa små energiska krulltottarna som verkligen har alla förutsättningar att blir riktigt bra vallhundar.

Våra colliesar var lite piggare efter vilan och ToBe skulle bara in till fåren, för det var ju såååå roligt. Han vallade riktigt bra och man såg verkligen på honom att han hade vuxit en hel del under dagen. Evita var trött men intresset för fåren var ändå så pass stort att hon inte kunde låta bli. Syrran Edit var också trött med även hon hade kvar intresset för fåren.

Mathilda och Zingle släpptes in i fållan tillsammans även denna gång. Mathilda fick lite väl mycket fart på en av tackorna vilket Calle naturligtvis stoppade. Man kan inte rusa på hur som helst. Detta gjorde att Mathilda tog åt sig och sjönk lite, men intresset för fåren var starkare så hon tog snart upp vallningen igen. Hon tog det dock lite lugnare, vilket gjorde att hon också drev fåren säkrare. Ja, det tyckte jag, som glad amatör, i alla fall.

 
Sammanfattningsvis så är det bara att konstatera att det trots allt finns en hel del vallningsanlag kvar trots att det aldrig har avlats på just de egenskaperna!! Kan också konstatera att samtliga colliesar vallade med skall, tror även att krulltottarna gjorde det.

Det finns mycket roligt man kan göra med sin hund och jag har provat på en hel del, agility, rallylydnad, spår, sök, lydnad, men det här var det roligaste jag har gjort! Jag är övertygad om att alla som var med tyckte att det var en mycket givande, intressant och lärorik dag och den som gjorde detta möjligt för oss var Calle Borgström. Ett stort tack!

Vid tangenterna
Nina, med ett och annat felslag av Mathilda